Känns som om det ända som hjälper nu är att skiva av mig. Alla tankar flyger runt i huvudet och har en riktigt kraftig huvudvärk.

Detta inlägg tänkte jag förvarna er om lite innan jag skriver. Men detta är om mig, just me. Ganska konstigt inlägg blir detta, men behöver verkligen skriva ut detta.

Första frågan.
Har ni någonsin känt er som luft? Att ingen ser dig, sitter framför alla, men alla går förbi. En knuff där eller en knuff där. Ingen ser mig, när jag ropar. Det är inte första gången jag blir sån här. Detta har inte hänt mig just idag. Men den dagen kommer innan nästa vecka är slut. Tro mig. Jag vet.
Detta är inget jag vill känna. Känslan i magen blir till en stor klump och mår illa, o vill bara spy. Somna in och aldrig vakna upp igen skulle vara väldigt skönt, ibland.

Känna sig tillräcklig någon gång skulle kännas härligt. Ibland blir jag rädd. För vad det vet jag inte. Hela jag blir varm, jag skakar och svettas på händerna.
En stor klump föll rakt ner i magen. Och känslan att inte kännas sig tillräcklig. Att det saknas en massor för att jag ska kunna bli lite "stor" och "synas" för alla som andra kan.
Men jag vågar inte. Inte visa att jag också kan. Jag är rädd, rädd att göra fel. För att visa att jag kan lika mycket som alla andra. Men rädd för att få skiten att man tror man är något. Det är alltid något som händer varje dag. En tår faller nog ganska många gånger varje månad.

Där kom en sak till jag inte har.
Har inte det självförtroendet på mig själv.
Eller jag ska vara ärlig. Har inget att skämmas för.
Som liten var jag ganska "aggressiv" av mig, gillade inte göra läxor och sånt.
Jag var inte bra på matematik (vilket jag inte är nu heller) och gick på extra hjälp i matten som liten. Jag blev ledsen och arg och deppig, pga att alla gick och frågade varandra va dom fick på förhör och prov osv. Alla hade nästan godkänt, alla utom jag, tyckte jag. Jag hade inget självförtroende som liten, och har fortfarande inget, inget bra iallafall.
Jag har än idag svårt med mitt självförtroende och mitt utseende. Det är de värst jag har svårt för. Jag försöker för varje minut som går att få upp mitt självförtroende, men svårt som fan.


Hälften av de jag skulle vilja få ut har jag fått ut nu, men hälften kvar.