Jo, jag vet. Helt jävla ensam. När ni läser detta ska ni inte försöka tänka på EN person, för detta är inte menat till någon person. Detta jag tänker skriva nu är jävligt känslosamt för mig. Tårarna svider i ögonen bara jag tänker på detta. Men just nu känner jag mig helt ensam hela dagarna. Jag vill helt enkelt släppa taget och bara glömma allt och alla. Det finns perioder då nästan alla skulle vilja försvinna. Min period är nu. För mig känns det som att jag duger ena stunden, och andra gången duger jag inte. Jag är ingen man kan gå fram och tillbaka till. Jag har också känslor. När jag mår som sämst finns alltid mamma där. Hon pratar med mig och kramar om mig. Får mig alltid på bättre tankar. Tack mamma! Men jag känner mig rent ut sagt bortglömd. Helt totalt bortglömd! Sorry om de gick er på tankarna, men nu vet ni. P U S S & K R A M !