Just idag. Det var då jag förstod vem jag är. För ett år sen var ja gamla Rebecka. Fixade alltid allting och såg till att livet verkligen var bra för mig själv, och min framtid. Men nu, allt har bara börjat försvinna. Men det var inte bara de som försvann, utan mitt självförtroende. Eller nej, de försvann aldrig, jag hade aldrig något. Har aldrig haft det. Och det är hemskt. Min önskan är att jag vill få ett stort självförtroende. Men för varje minut anstränger ja mig för att försöka tänka posetiv, se framåt. Idag fick ja lära mig något väldigt speciellt. Att om allt är negativt för mig så kommer inget kunna gå. Utan från och med nu ska jag gå ut bland alla och vara den person jag var från början. Jag ska kunna visa just mig ute bland alla andra folk. Jag läste en annan blogg precis innan jag började skriva detta inlägg, och när ja läste det. Det var då. Det var då jag insåg hur mycket jag har förändrats. Insåg även hur mycket ja älskar den tjejen. Där är en tjej som verkligen är den man vill vara. Så himla underbart fin! Men har ett "fel" sällskap. Enligt mig och hur dom behandlar henne. En äkta vän skulle inte göra så. Vilket gör mig beskiven. Men Annie är en så heeelt galet grym person! Just en sån person är de man vill lära sig efter. Men jag har tänkt , en hel del faktiskt. Och jag har bestämt mig. Om alla andra kan, så kan även jag! Jag har ju självklart en massa underbara kompisar brevid mig, som står och stöttar mig när något är fel eller något har hänt. Men något har hänt...

Över att skippa göra läxor, ta dom en annan dag och de är dagen dom ska vara inlämnade. Ha ett ur dåligt humör mot mina föräldrar, är inte alltid det bästa. Förstår ju mamma och pappa att dom blir arga på mig, och jag inte får göra allt. Som barn tycker ju alla att vi kan göra som vi vill och det kommer inte hända något med oss. Men min mamma och pappa är som poliser för mig. Och visst.. det är ur tjatigt att dom "håller koll" på mig. Men dom gör det för dom älskar mig. Och vill inte att något ska hända mig. Och jag hade gjort precis samma sak till mina barn. Men där kommer vi till en sak också. Att så fort jag inte får något jag vill så blir ja så sur. Kan man inte bara fatta, är det ett nej, så är det ett nej. Men tror ni att jag kan fatta det eller? - Självklart inte! Utan jag ska alltid tjata, tills dom alltid blir arga på mig, och jag blir arg och går o gör sönder saker eller går upp på rummet och stänger in mig, sätter på hög musik och bara sitter ner o kollar på något. Mitt humör måste jag bättra. Och det är så snarast som möjligt. Annars tar ja död på mig själv. Men på samma gång är ja hur nyfiken på livet som helst. En gång skulle jag vilja gå ett steg åt höger och kolla vad som händer.

Men jag är rädd. Rädd för att något ska hända. Rädd att hamla i trubbel, vilket ja hatar att göra. Jag hamnade i ett när jag gick i 6:an. Och har fortfarande inte släppt helt. Jag hamnade ute på en lös tråd, och trodde ja skulle falla vilken sekund som helst. Men något hände? - Allt gick super snabbt och det blev lov. Vi tappade kontakten och såg inte varandra på hela lovet. Inte efteråt heller. Vart tog hon vägen? Vad hände med mig? - Jag var kvar på samma plats, medan "hon" var borta. Ett halvår/ helt år efter hörde jag en massa av henne som hade hänt. Jag fick ett jätte dåligt samvete att det var så vi slutade våran relation med varandra. Just nu ser vi varandra i korridorerna. Har inte hälsat alls ibland. För jag är rädd, att hon ska hoppa på mig.