Att tänka varje dag, varje minut är ansträngande. Att verkligen fatta hur mycket man saknar någon efter en dag är helt ofattbart. Veta inuti mig själv att jag inte ska tänka på personen. Efter ha ljugit och inte talat sanning var en mardröm för mig. Att stå och höra orden komma in i huvudet och bara ekar i huvudet varje sekund var hemskt.
Att en, två dagar efter pratar och får kommentaren "jag saknar dig". "jag saknade dig mer än ja trodde jag skulle göra" att höra det, inser man att personen kan ha känslor. Att verkligen förstå vem du var, förstår ditt beteende, förstå ditt spel. Att bli sårad är inte alltid härligt. Att känna att det saknas en bit som inte finns längre.. Dagarna kommer att gå vidare, så jag också. Dagen blir vad jag gör den till, mer kan jag inte göra.